SPROGMUSEET

Redaktør: Ole Stig Andersen

Om gutniska och gotländska

Gotlandsk er en svensk dialekt. Gutnisk er et eget nordisk sprog, som nuomdage kun tales af få mennesker på Fårö nord for Gotland og omkring Lau, hvor mærket er sat i dette kort fra UNESCOs Atlas over Truede Sprog, der klassificerer gutnisk som "definitely endangered".

Gutland hitti fyrsti maþr þan sum þieluar hit. þa war gutland so eluist at þet daghum sanc Oc natum war uppj. En þann maþr quam fyrsti eldi a land Oc siþan sanc þet aldri.

Så inleds Gutasagan, som är ett bihang till Gutalagen och nedtecknad  på 1200-talet; lagen med sagan är de viktigaste proven på det forngutniska språket. En ”officiell” översättning av textavsnittet, som jag hittar på guteinfo.com, lyder:

Gutland hittade först den man som hette Tjelvar. Då var Gutland bundet av mörka makter, så att det om dagen sjönk och om natten var uppe. Med denne man kom första elden till landet och sedan sjönk det aldrig.

(Vem som gjort översättningen sägs inte, ej heller i vilket avseende översättningen skulle vara officiell; författaren torde ha varit död i betydligt mer än sjuttio år, så texten är fri.)

Tjelvar i sagan skall enligt en teori vara samma namn som västnordiskans Tjalve (þiálfi), som uppträder i Snorres Edda; det kan till och med  handla om samma person, fast mytiska gestalters identitet sällan är alldeles solklar.

Forngutniskan brukar räknas till de östnordiska språken, jämte svenskan och danskan, om den inte sägs utgöra en egen tredje gren jämte de väst- och östnordiska. Den har vissa anknytningar till de östgermanska språken, som gotiskan. I jämförelse med svenskan, danskan och norskan är den mindre påverkad av lågtyskan – i likhet med isländskan och färöiskan, men i gutniskans fall kan detta knappast förklaras med isolering; Visby var hansestad, och lågtyskan var Hansans främsta arbetsspråk.

En parallell med lågtyskan finns dock: att tala lågtyska, till skillnad från högtyska, heter på detta språk platt spreken; att tala mer utpräglad gutniska, till skillnad från svenska språkets gotländska dialekt, heter ti tal flatt. Motsatsen är ti tal bänskt, ”att tala stadsmål”.

Hansestaden Visbys ringmur. Visby er opført på UNESCOs liste over menneskehedens kulturarv. Gotland var under dansk herredømme 1361-1645. (Foto: Żeglarz)

”Bänskt” kommer här av böi, som har samma betydelse som danskans by (svenskans stad), inte som svenskans by (danskans landsby). Namnet ”Visby” nämns intressant nog inte i Gutasagan (platsen kallas där bara ”Vi”, det vill säga ”offerplats”), och hur hjärtligt förhållandet var mellan stad och land kan man få en föreställning om när man betraktar Visby ringmur; den är betydligt bastantare mot land än mot havssidan.

Språket har med tiden påverkats av både svenskan och danskan. När Gutalagen och Gutasagan skrevs hade Gotland något slags fördrag med sveakungen, men om ön var en del av svenska riket berodde nog på vilken sida man frågade; gutarna själva såg det av texterna att döma som ett fördrag mellan två jämbördiga parter.

När det danska inflytandet inleddes var det inte tal om något sådant. Det inleddes med Valdemar Atterdags besök på ön 1361, som kulminerade med slaget vid Korsbetningen alldeles öster om ringmuren, mellan en hoprafsad gutnisk bondehär och en betydligt bättre utrustad dansk armé, som vann en förkrossande seger.

(Enligt legenden skall danskarna sedan ha trängt in i staden och brandskattat den, men det finns anledning att tvivla på den saken – det är mycket möjligt att Visbyborgarna var mer eller mindre allierade med danskarna, eller i varje fall neutrala. Det sägs också att de under slaget skall ha suttit på muren och sett på, utan att ingripa. Legenden levde dock kvar i min barndom, när en legendarisk busschaufför besvarade ett par danska turisters klagan att deras bagage hade kommit bort med orden: ”Kumm bårt u kumm bårt – jär pa åii har ingenting kumm bårt sidn 1361.”)

Även den danska kontrollen var till en början relativt svag, men hårdnade med tiden, vilket ledde till ökat danskt inflytande i språket. 1645 blev ön svensk enligt freden i Brömsebro, och det nya svenska styret var inte mildare – detta var ju mitt under stormaktstiden.

Kontakten med Sverige bröts inte helt under dansktiden. Under större delen av denna hörde ön kyrkligt sett  till Linköpings stift, och postrutten mellan Visby och Köpenhamn gick genom den svenska skärgården, till och med när länderna låg i krig med varandra – man seglade inte över öppet hav mer än man måste, och radarn var inte uppfunnen än, så möjligheterna att skydda eget territorialvatten var begränsade.

Givetvis påverkades gutniskan av både svenskan och danskan, och i åtminstone ett fall tycks samma ord ha kommit in i gutniskan från båda dessa språk, med olika betydelse: haust har samma betydelse som svenskans höst (danskans efterår), medan håist har samma betydelse som danskans høst (svenskans skörd).

Ett känt exempel på danskspråkig gotländsk litteratur är Cronica Guthilandorum: den guthilandiske cronica, huor udi beskrifuis, huorledis Guthiland er opsøgt oc paafundet, med Indbyggere besett, store oc mectige forandringer udstaaet, blefuen aff sine mectige heltis oc infodis gierniger… (ja, det är så stor del av titeln jag lyckats hitta på nätet) från 1633 av Hans Nielssøn Strelow, som var född på Gotland, studerade i Köpenhamn och sedan gjorde kyrklig karriär på hemön under dansktidens sista år och svensktidens första. Boken behandlar i stort sett samma ämnesområde som Gutasagan, huvudsakligen på danska men med vissa inslag på gutniska.

Under 1700-talet är det ont om gutnisk text; det finns i stort sett bara några hyllningsverser och översättningar av kortare avsnitt ur Bibeln (jag vet inte om dessa gjordes direkt från källspråken eller via svenskan).

När Carl von Linné 1741 besökt Gotland tyckte han att språket liknade norskan, förmodligen mest på grund av uttalet. På den gotländska huvudön motsvaras svenskans a i ordslut oftast av ett öppet e (ibland skrivet ä), ungefär som i norskan (och, i skrift, i danskan, fast den där uttalas snarare som ett vokalmummel) – Fårömålet har dock –a, och de sydligaste dialekterna ibland –å; svenskans kråka heter alltså på Fårö kraka, på norra och mellersta delarna av huvudön krake och i söder krakå (jfr danskans krage, norskans kråke, isländskans och färöiskans kráka).

Här kan noteras att gutniskan bevarat långt a även när det i svenskan övergått i å. Här är gutniskan ålderdomligare än isländskan, som visserligen har kvar á i skrift, men som inte längre uttalar denna bokstav som långt a utan som diftongen au.

Annars är det ont om långa rena vokaler i gutniskan, men desto godare om diftonger (i stark kontrast mot svenskan, som officiellt  inte har några diftonger alls – i varje fall i riksspråket).

Av äldre diftonger har man behållit åi (som i svenskan blivit långt ö),  ai (som i svenskan blivit långt e) och au (som i svenskan blivit långt ö och som i norskan och isländskan visserligen finns kvar i  skrift, men som där numera uttalas äu på norska och  öy på isländska; båda dessa diftonger finns även i gutniskan).

Om diftongerna har försvunnit ur rikssvenskan, så har de förökat sig i gutniskan, och lever kvar även i den svenska dialekt som de flesta gotlänningar numera talar i stället för det mer särpräglade gutniska språket. Där blir långt e ofta ett ei och långt u ett iu. Framför allt det sisnämnda ljudet brukar vara ett säkert tecken på att en talar kommer från Gotland; det är inte så lätt att hitta det i andra mål. (Närmaste motsvarigheten jag kan komma på är diftongen i nederländskans nieuw.) Kort å blir gärna en diftong där ett slutet å-ljud övergår i ett öppet. (Samma tendens finns också i ryskan, men jag vet inte om det finns något samband.)

I svenskan kan sj- och j-ljuden stavas på ett antal olika sätt, därför att det har kommit in genom ljudskridningar från flera olika ljudkombinatiner. Gotländska skolbarn kan ha hjälp av det inhemska språket för att hålla reda på varianterna, för i gutniskan har dessa ljudskridningar inte ägt rum. Om svenskan har samma ljud i ljud, djup och gjuta, respektive stjärna, skjuta och sjö, så har gutniskan bevarat olikheterna mellan ljaud, djaup och gjaute, respektive stjänne, skjaute och sjou.

Av exemplet stjärna/stjänne kan man se att i början av ordet har svenskan en konsonantassimilation som inte skett i gutniskan, men i mitten av ordet är det precis tvärtom. (Åtminstone var gäller sydsvenskt, Finlandssvenskt eller synnerligen vårdat rikssvenskt uttal; de flesta uppsvenskar drar numera ihop r+n till ett ”tjockt” n, som man annars mest finner i indoariska språk, och som i translittererad sanskrit betecknas med ett n med en diakritisk punkt under, ṇ.)

Andra assimilationer som skett i svenskan men inte i gutniskan kan man se i ord som kväll/kväld och lamm/lamb. Bland sådana som skett i gutniskan men inte i svenskan kan nämnas barn/ban, horn/hånn, farlig/fali, kors/kåss, torsk/tåsk och plats/plass.

I ett avseende liknar gutniskans uttal danskans, då g eller k uttalas explosivt även framför mjuk vokal eller sist i ett ord (medan de i svenskan oftast blir j respektive tj-ljud).

Något rent ng-ljud finns inte i gutniskan, annat än i bestämd form; annars måste g’et uttalas hårt och separat.

En grammatisk egenhet i huvudöns mål är att man i pluralis inte skiljer mellan bestämd och obestämd form, där drängar kan betyda både drängar och drängarna. Det gör man däremot på Fårö, där bestämd form pluralis blir dränganar. (I förhållande till svenskan kommer ändelserna för pluralis respektive bestämd form alltså i motsatt ordning.)

En annan grammatisk egenhet är att det ägda i en possessivförbindelse står i bestämd form; mitt hus skall alltså bli mitt häuse. Jag vet inte om något annat germanskt språk har en liknande konstruktion – däremot italienskan (la mia casa)!

Bland ord med samma utseende men olika betydelse kan nämnas kut/käut och lamm/lamb, där det gutniska ordet syftar på djurarten men det svenska på ungen – de vuxna djuren får där heta säl och får.

Fårö har alltså inte fått sitt namn av att det finns så många får där (vilket det gör). Namnet kommer förmodligen av verbet ”fara”.

En liten detalj dock i just detta sammanhang: vanlig pannbiff heter på gutniska kytsmäcke, och en på Gotland rätt vanlig pannbiff av fårkött kallas numera ibland för lambsmäcke, vilket vore normal gutniska. Jag misstänker dock att det kan vara en hypergutnicism, för när jag växte upp på ön sade man så vitt jag minns aldrig något annat än fårsmäcke, trots det ovan nämnda. Jag vet inte om det möjligen kan finnas något samband med den finske marskalken Mannerheims livrätt Vorschmack – en blandfärs där just fårkött är huvudingrediensen.

I takt med att nationalismen så småningom växte sig starkare på 1700-talet tog sig centralmaktens ökade anspråk olika uttryck. Ett sådant var att bakgrundsfärgen på det gotländska landskapsvapnet officiellt byttes från röd till blå, men även på det språkliga området växte pressen. När folkskolan blev allmän var det självklart att undervisningsspråket skulle ligga så nära rikssvenskan som möjligt. Ända fram nådde man inte – den svenska som numera är det  mest talade språket på ön är till uttalet, och delvis till ordförrådet, än i dag färgad av gutniskan. Dock lever än i dag gotlänningar som kan vittna att de under sin skoltid kunde få stryk om de talade gutamål.

Ett spontant nytillskott till det gutniska – och gotländska – ordförrådet skedde i början av 1900-talet, när vildkaninen inplanterades, förökade sig och uppfyllde ön. På Gotland, och så vet jag vet bara där på nordiskt språkområde, kallas detta djur för rabbis, ett ord som – till skillnad från engelskans rabbit – aldrig används om tama kaniner.

Gutniskans särart gentemot främst svenskan uppmärksammades i samband med försvenskningen på 1600-talet (då namnet Gotland, i stället för det tidigare Gutland, också slog igenom – det var politiskt korrekt att knyta an till goterna). Haqvin Spegel, som var superintendent på ön 1679-1685, satte samman en gutnisk ordlista som publicerades i hans arbete Rudera Gothlandica. Kyrkoherden i Östergarn Lars Nilsson Neogard (1683-1758) författade också en ordlista, på 2500 ord, samt en grammatik; de publicerades i hans verk Gautauminning 1732.

På 1800-talet tog gutamålsforskningen fart ordentligt, sannolikt stimulerad av den då aktuella nationalromantiken. Bröderna Carl och Pehr Arvid Säve upptecknade ett stort gutniskt ordförråd, som Herbert Gustavson lade till grund för sin Gotländsk ordbok 1918-1945. Denna byggde  stor utsträckning på Fårömålet, och Gustavson fortsatte sedan med den ännu tjockare Ordbok över Laumålet på Gotland, som helt bygger på språket i en av de sydliga socknarna på huvudön. Båda ordböckerna är något svåra att använda, eftersom orden varken står förtecknade enligt den gutniska formen eller enligt de svenska ord som ligger närmast i betydelse, utan efter den rikssvenska form som ligger närmast etymologiskt och som ibland har en helt annan betydelse (förutom att jag misstänker att den ibland har konstruerats enkom för ordboken).

En viktig källa till Laumålsordboken var uppteckningar gjorda av M. V. Klintberg från 1876 samt en brevväxling mellan honom och bonden Jakob Karlsson på Fie gård i Lau, kallad Fäi-Jakå. Den sistnämnde skrev då 262 brev på gutniska om livet i Lau.

Under 1900-talet har några författare skrivit på gutniska, främst poesi; mest känd är Gustaf Larsson (1893-1985)

1945, i samband med 300-årsminnet av Gotlands ”införlivande med Svea rike” (och alldeles efter andra världskrigets slut), grundades Gutamålsgillet; stiftelseurkunden kan läsas här, och gillets hemsida finns på gutamal.org.

1950 gav gillet ut en antologi med texter på gutniska, Fran gard u gaimald – dikt u verklihait pa gutamål. Ungefär halva innehållet är texter av Fäi-Jaken, resten är av tolv olika författare samt, som avslutning, tre sidor årsspråk u talsätt.

Gutniskans stavning är föremål för ständiga tvister mellan språkets brukare. 2006 gjorde Gutamålsgillet ett försök att äntligen införa en standardiserad stavning, men denna accepteras inte av alla.

Gunnar Gälllmo

Læs også:

  1. Svensk tv-serie om verdens sprog Svensk UR - UtbildningsRadion - er i gang med en serie på i alt otte tv-udsendelser á 26 minutters varighed om "Verdens sprog". De bliver sendt på Kunskapskanalen og på...
  2. Sprogrejsen Språkresan er en ny svensk tv-serie på ialt otte afsnit om indvandrernes rejse ind i det svenske sprog. Den sendes på SVT1 søndage kl 22 og genudsendes tirsdage kl 11...
  3. Slarvig danska? När skandinaver samtalar kan de använda sitt eget modersmål: Om en svensk ställer en fråga till en dansk på svenska, så kan den i sin tur svara på danska. Det...
  4. De arma goterna Wilhelm Marstrands store vægmaleri fra 1866 i Roskilde Domkirke: "Christian IV på "Trefoldigheden" i Søslaget på Kolberger-Heide" i 1644. Det var her "gotens [svenskernes) 'hjælm og hjerne brast'" og kongen...
Tagget med: , , , , , , , , , , ,

Skriv en kommentar