SPROGMUSEET

Redaktør: Ole Stig Andersen

De arma goterna

Wilhelm Marstrands billede i Roskilde Domkirke: "Christian IV på "Trefoldigheden" i Søslaget på Kolberger-Heide", hvor gotens (svenskernes) 'hjælm og hjerne brast'

Wilhelm Marstrands store vægmaleri fra 1866 i Roskilde Domkirke: "Christian IV på "Trefoldigheden" i Søslaget på Kolberger-Heide" i 1644. Det var her "gotens [svenskernes) 'hjælm og hjerne brast'" og kongen mistede sit ene øje.

“Kong Christian stod ved højen mast
i røg og damp.
Hans værge hamrede så fast,
at gotens hjælm og hjerne brast …”

Stopp och belägg:

När slogs egentligen Kristian IV mot goterna? (Eller, vad den saken beträffar, någon annan av de danska kungar som hetat Kristian.)

Så vitt känt aldrig.

Danska kungssången handlar heller inte om något sådan, utan kanske om en strid mot antingen tyskarna eller svenskarna (tur för det nordiska broderskapet att svenskar har så svårt att förstå danska!), och svenskarna sönderfaller huvudsakligen i svear och göter.

Det är viktigt med prickar (eller, på danska, streck).

Visserligen heter goter, gutar, göter och jutar samma sak, men de får ändå betraktas som olika folk.

I synnerhet som goterna talade ett östgermanskt språk, medan de övriga (bosatta på Gotland, i Götaland respektive i Jylland) är nordgermaner.

En annan skillnad är att goterna är utdöda, medan de andra tre finns kvar.

Men det är inte bara danska kungssången som rör ihop begreppen. När Sverige vid freden i Brömsebro 1645 erövrade den då danska ön Gulland, tidigare Gutland, modererade de namnet till Gotland.

De svenska kungarna började på Gustav Vasas tid betitla sig Rex Sueorum, Gothorum et Vandalorum. Först Sveriges nuvarande kung har avstått från denna titel, men under hans föregångare användes den svenska motsvarigheten Sveriges, Götes och Vendes konung.

Men den latinska versionen är mer tvetydig. Dels talar den inte om venderna (ett västslaviskt folk vars sista överlevande gren är sorberna i Tysklands sydöstra hörn, vid gränsen mot Polen och Tjeckien) utan om vandalerna (ett östgermanskt folk som dels förmodligen givit namn åt Andalusien, dels gjort avtryck ännu i våra dagars vardagsspråk, inte för att de vandaliserade värre än andra utan därför att de gjorde det i Rom), dels kan “gothorum” inte bara betyda “götarnas” utan också “goternas”, och goterna hade också farit hårt fram i Romarriket – på så vis kanske man försökte imponera på sydligare folk.

Så långt kan förvirringen förklaras med ljudlikhet, men det finns andra saker som kallas gotiska utan att, så vitt jag vet ha någonting med goterna att göra, till exempel den så kallade gotiska arkitekturen (spetsbågsstilen), den så kallad gotiska skriften (tysk frakturstil, som de gamla goterna aldrig använde), den skräckromantiska så kallade gotiska romanen (till exempel Polidoris Vampyren, Viktor Rydbergs första följetong med samma namn, Victor Hugos Ringaren i Notre Dame, Oscar Wildes Dorian Grays porträtt, Bram Stokers Dracula och Gaston Leroux’ Fantomen på stora operan, och inte minst Mary Shelleys Frankenstein) och på vår tids musikscen hårdrocksvarianten Gothic Metal.

Forenklet kort over folkevandringerne i 3-4. århundrede. Goterne tog de røde og lilla ruter

Forenklet kort over de europæiske folkevandringer i første halvdel af det 1. årtusinde. Goterne tog de røde og lilla ruter.

Goternas vandring

Hur de stackars goterna lyckats ge namn åt allt detta är en snårig historia. Vägen är lång från Theoderik till Nemi.

Varifrån goterna från början kom är oklart. Den senantike gotisk-romerske författaren Jordanes (död 552 e. Kr.) hävdade att de härstammade från Skandinavien, men den uppgiften är osäker; själv kom han från Balkan, och ingen vet om han någonsin färdades så här långt norrut.

Första gången man säkert möter goterna i historien bodde de i det som nu är Polens kustområde, i synnerhet i området kring floden Weichels/Wisłas/Vistulas utlopp, vid tiden kring vår tideräknings början; på sitt eget språk kallade de sig gutans.

Under andra hälften av 100-talet tror man att en del av goterna migrerade till Svarta havet; i varje fall spreds deras språk dit, och på Krim skulle det talas allra längst. Nu följs språk och gener inte alltid åt, så i vad mån den här språkspridningen berodde på en faktisk folkvandring kan man diskutera hur länge som helst.

Theoderik den sttores mausolæum i Ravenna

Þiudareiks' (454-526) gravmæle i Ravenna, Norditalien

Hundra år senare delades goterna upp i två grupper: öst- eller ostrogoter, och väst- eller visigoter. År 488 erövrades Italien av östgoten Þiudareiks, mer känd som Theoderik. Han återkommer i den medeltida världslitteraturen som Didrik av Bern i Niebelungensången, och som Tjodrik på Rökstenen och i Eddan. (Bern syftar här inte på huvudstaden i det nuvarande Schweiz – den fanns inte då, utan grundades först 1191 – utan är förmodligen en germanisering av Verona.)

Goternes romerske imperium på sin højde i 523

Goternes kortvarige vestromerske imperium på dets højde i 523

Västgoterna hamnade så småningom i Spanien, och enligt en teori skall det vara inflytande från gotiskan som gör att spanskan, till skillnad från de flesta andra romanska språk, innehåller vissa ljud som inte finns i vare sig latinet eller italienskan, och som i de moderna språken motsvarar till exempel tyskans Ach-Laut och engelskans läspljud.

På det hela taget blev goterna till besvär för de imperiebyggande romarna, vilket kan ha bidragit till deras dåliga rykte i eftervärlden.

Wulfilas bibelöversättning

Þiudareiks upprättade sitt residens i Ravenna i Norditalien. Troligen var det där och på hans tid som Codex Argenteus, ”Silverbibeln”, tillverkades, en handskrift som numera finns på Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva, där den hamnade sedan svenskarna hade knyckt den i Prag 1648 (hur den hamnade i Prag är inte känt).

 

En side fra Wulfilas bibeloversættelse

En side fra Wulfilas bibeloversættelse. Sølvbiblen er Sveriges kostbareste bog, skrevet på purpurfarvet pergament med sølv- og guldblæk.

Denna handskrift är vår främsta källa till gotiska språket. Den finns numera givetvis på linjen och innehåller de fyra evangelierna, hämtade ur biskop Wulfilas översättning. Wulfila levde drygt hundra år tidigare, 341-383, och var alltså äldre samtida till sin mer kände översättarkollega Hieronymus (347-420), som gjorde den mest kända latinska Bibelöversättningen, Versio Vulgata.

Jag vet inte om de båda herrarna någonsin träffades; det är knappast särskilt troligt, eftersom de tillhörde konkurrerande kyrkor. Hieronymus tillhörde den ortodoxa kyrka, som ansåg att Jesus är född och icke skapad, sann gud och sann människa, och som ännu inte delats upp mellan romerska katoliker och grekiska ortodoxa (det skedde först 1054), medan Wulfila sannolikt tillhörde den arianska kyrkan, som till skillnad från den ortodoxa ansåg att Jesus var den första skapade varelsen, mer än människa men mindre än gud; förhållandet mellan de båda riktningarna var ungefär lika hjärtligt som det mellan stalinister och trotskister i vår tid.

Wulfilas underviser gotiske krigere i kristendom

Ulfilas (Wulfila) underviser gotiske krigere i kristendom

Namnet Wulfila betyder för övrigt ”Lilla vargen”. Gotiskans ”-la” är samma diminutivändelse som sydtyskans ”-lein”, och återfinns även i Attila – han var visserligen inte got utan hunn, men namnet var gotiskt och betydde ”Lillefar” (ett smeknamn som senare kom att fästas vid de ryska tsarerna, och slutligen vid Stalin).

Det är möjligt att Wulfila hade översatt hela Bibeln, men det mesta har gått förlorat (somliga påstår för övrigt att han hoppade över Konungaböckerna, för de handlar ju mest om krig, och det tyckte han att hans gotiska landsmän just inte behövde läsa Bibeln för att lära sig …)

Tack vare Wulfila blev gotiskan det första germanska skriftspråket. Till skillnad från de flesta andra germanska språk (förutom jiddisch) skrevs det inte med latinska bokstäver, utan med en skrift som utgick från de grekiska alfabetet, med tillägg av vissa runor när de grekiska bokstäverna inte räckte till.

Hela Silverbibelns text kan läsas hãr. Som språkprov kan här ges Fader vår i Silverbibelns version:

atta unsar þu ïn himinam
weihnai namo þein
qimai þiudi nassus þeins
wairþai wilja þeins
swe ïn himina jah ana airþai
hlaif unsarana þana sin teinan gif uns himma daga
jah aflet uns þatei skulans sijai ma
swaswe jah weis afletam þai skulam unsaraim
jah ni brig gais uns ïn fraistubnjai
ak lau sei uns af þamma ubilin
unte þeina ïst þiudangardi
jah mahs jah wulþus ïn aiwins
amen

“Gotiska” i kunsten

Ordet ”got” kom med tiden att användas om germaner i allmänhet, inklusive tyskar; därav den ”gotiska” spetsbågsarkitekturen, som kom först omkring år 1100, och då hade de samtida goterna själva för länge sedan försvunnit ur det allmänna medvetandet. Ungefär samtidigt med den ”gotiska” arkitekturen utvecklades ett ”gotiskt” typsnitt – som bygger på den latinska skriften, medan de äkta gotiska bokstäverna alltså huvudsakligen hämtats från den grekiska.

Caspar David Friedrichs: "Klosterkirkegården i sneen", 1810

Caspar David Friedrichs: "Klosterkirkegården i sneen", 1819. Over den dystre klosterruin stræber den majestætiske gotiske katedral mod Himlen, lys og let. Den er ikke af denne verden. Midt i død, forfald og sort-hvid kulde knejser denne port til det evige liv, og de sortklædte sjæle er på vej mod Lyset.

Den så kallat gotiska arkitekturen kom i sin tur att inspirera den så kallade gotiska litteraturen, en romantisk skräckgenre som anses ha inletts med Horace Walpoles roman The Castle of Otranto 1764, och som sedan fortsatte med bland annat Matthew Lewis’ Munken (en blodig historia som jag själv en gång hade den inte odelat behagliga uppgiften att översätta till svenska – när jag levererade manuskriptet omfattade det exakt 666 manussidor …), Mary Shelleys Frankenstein och Polidoris Vampyren, förutan vilka vår tids populärkultur sannolikt skulle varit väsentligt annorlunda; men därför må man inte lasta goterna. (Ej heller må för övrigt Mary Shelley lastas för vad Hollywood gjort av Frankenstein, men det är en annan historia.)

I Asterix betyder 'goter' også 'tysker'. På vejskiltet ser man - med gotiske, dvs krøllede, dvs tyske bogstaver – de første boigstaver af 'Germania'.

I Asterix betyder 'goter' også 'tysker'. På grænseskiltet ses de første bogstaver af 'Germania' med gotisk, dvs krøllet, læs: 'tysk' frakturskrift .

Den moderne popkultur dyrkes det bl.a. det dystre, det 'gotiske'. Det engelske ord "gothic" og det deraf afledte "goth", den ungdomsgruppe som den unge mand på billedet hører til. Det er synd og skam at medierne oversætter "gothic" med 'gotisk' når det snarer burde oversættes 'dyster'.

'Goth' – den ungdomsidentitet som den flagermuseskidende unge mand på billedet udtrykker – er afledt af 'gothic' og kan vel næppe oversættes. Men det er synd og skam at medierne jævnt hen oversætter "gothic" med 'gotisk' hvor det som oftest betyder 'dyster'.

Krimgotiska

På den dengang selvstændige halvø Krim levede der så sent som i 1700-tallet en gotisktalende befolkning

På den dengang selvstændige halvø Krim, der i dag er en del af Ukraine, levede der så sent som i 1700-tallet en gotisktalende befolkning

När Walpoles roman kom ut var goterna kanske ännu inte alldeles utdöda. På Krim talades nämligen en sen version av det gotiska språket ännu på 1700-talet. Hitler försökt långt senare ta detta till förevändning för att försöka förtyska Krim, och döpa om halvöns huvudstad Simferopol till Gotenburg (vilket händelsevis också råkar vara det gamla tyska namnet på Göteborg).

Den sena Krimgotiskan känner vi främst genom uppteckningar som gjordes av den flamländske diplomaten Ogier Ghislain de Busbecq i mitten av 1500-talet. Så sent som 1780 – alltså sexton år efter Walpoles ”gotiska” roman –  uppgav biskopen Stanisław Siestrzeńcewicz-Bohusz från Vitryssland att han på Krims sydkust och i Sevastopol träffat ”tatarer” vilkas språk liknade plattyskan.

Att den sena Krimgotiskan skilde sig en hel del från Wulfilas gamla Bibelgotiska säger sig självt; dels skildes de åt i tiden med mer än ett årtusende (och 1000-talets skandinaviska har ju inga större likheter med dagens svenska och danska), dels hade de tidigt isolerats från övriga goter.

Krimgoterna var dock inte bara de goter som överlevde längst, utan också de som hade minst makt, så inte ens med dem hade ”gotisk” arkitektur och typografi någonting att göra, ej heller den ”gotiska” litteraturen. Någon originaldiktning på gotiska språket är så vitt jag vet inte känd.

Gutniska

På Gotland taltes - og tales stadig - gutnisk, der regnes for et selvstændigt skandinavisk sprog

På Gotland taltes - og tales stadig af nogle få hundrede mennesker - gutnisk, der regnes for et selvstændigt skandinavisk sprog

Gränserna mellan öst-, väst- och nordgermanska språk var inte alldeles skarpa, och åtminstone ett nordiskt språk – gutniskan – har vissa beröringspunkter med gotiskan. Den sena Krimgotiskan kan också ha tagit emot impulser från västgermanskt håll. (Det har ju för övrigt även de skandinaviska språken gjort. En god del av svenskans, danskans och norskans nuvarande ordförråd kom under senmedeltiden från plattyskan; det är bland annat därför skandinaver numera har så svårt att förstå isländska.)

Gunnar Gälllmo

Læs også:

  1. Runinskrifter som inte betyder någonting På Nationalmuseet i Köpenhamn förvaras den märkliga runstenen från Sørup på Fyn. Stenen är idag inte längre del av utställningen, men det beror knappast på publikens ointresse. Den tilldrog sig...
  2. Varför saknar Sverige språkstatistik? Tidigare i år kritiserade EU:s expertkommitté Sverige för att inte bedriva någon officiell statistikinhämtning vad beträffar regionala språk eller minoritetsspråk. “Detta begränsar de svenska myndigheternas förmåga att planera och genomföra...
  3. Om gutniska och gotländska Gotlandsk er en svensk dialekt. Gutnisk er et eget nordisk sprog, som nuomdage kun tales af få mennesker på Fårö nord for Gotland og omkring Lau, hvor mærket er sat...
  4. Patentspråk i EU I början av november i fjol rapporterade svensk press om att EU:s medlemsstater inte hade kunnat enas om patentspråken i EU. EU-kommissionen hade föreslagit att unionens patentspråk skulle vara engelska,...
Tagget med: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 kommentarer

  1. “De svenska kungarna började på Gustav Vasas tid betitla sig Rex Sueorum, Gothorum et Vandalorum. Först Sveriges nuvarande kung har avstått från denna titel, men under hans föregångare användes den svenska motsvarigheten Sveriges, Götes och Vendes konung.”

    De danske konger betegnede sig også som “Danmarks, (Norges,) Venders og Goters konge” indtil Frederik IX’s død i 1972.

  2. Det må næsten være Svensken der omtales i sangen. I forbindelse med opsætningen af Fiskerne undlod man netop at synge de 3 første vers for ikke at støde svensken, som man på det tidspunkt var i væbnet neutralitetspagt med.

  3. Några munkar från ett kloster i Werden överlämnade Silverbibeln som gåva till kejsaren i Prag. Hur den hamnade i detta kloster är okänt.

  4. Det här är så ovetenskapligt att jag fegt väljer att skriva under pseudonym, men var i horden av goter, göter, gutar och (kanske inte hithörande)jutar passar norska gutter in?

Skriv en kommentar