SPROGMUSEET

Redaktør: Ole Stig Andersen

Slarvig danska?

När skandinaver samtalar kan de använda sitt eget modersmål: Om en svensk ställer en fråga till en dansk på svenska, så kan den i sin tur svara på danska. Det här fenomenet, som brukar kallas för semikommunikation (efter Haugen 1966), möjliggörs genom det ringa språkliga avståndet mellan de skandinaviska språken, som ju har ett stort gemensamt ordförråd och liknar varandra även på det syntaktiska planet.

Den ömsesidiga förståelsen inom Skandinavien är dock inte helt perfekt. Ur många undersökningar och enkäter (Haugen 1966, Maurud 1976, Bø 1978, Delsing & Lunding Åkesson 2005) framgår att i synnerhet den dansk-svenska talspråksförståelsen kan vara problematisk: danskar brukar förstå svenskar betydligt bättre än tvärtom. Den dansk-svenska talspråksförståelsen är alltså asymmetrisk. Det är inte helt klart varför det är så, för vi har ju alla lärt oss i skolan att avståndet mellan A och B är lika stort som avståndet mellan B och A. Varför gäller det då uppenbarligen inte för språklig förståelse?

En anledning skulle kunna vara att svenskar inte tycker om Danmark, dess befolkning och dess språk i samma utsträckning som danskar tycker om Sverige, svenskar och svenskan och att de därför är mindre benägna att anstränga sig att avkodera danskan. Men i så fall borde det också finnas en asymmetri vid skriftspråksförståelsen – och där klarar sig svenskar och danskar ungefär lika bra.

En alternativ förklaring är att det danska uttalet skapar problem för svenskar, medan det svenska uttalet inte är särskilt problematiskt för danskar. Det är den här hypotesen vi har fokuserat på i den här undersökselsen. Den centrala frågeställningen är om danska och svenska vokaler uttalas lika tydligt. Om det skulle visa sig att danska vokaler uttalas ’slarvigare’ än svenska vokaler så skulle det delvis kunna förklara varför svenskar har större problem med talad danska än omvänt. I det följande sammanfattar vi undersökningen och resultaten.

Metoden

Slarvigt uttal?

Hur kan man mäta på ett objektivt sätt hur ’slarvigt’ någon uttalar en viss vokal, t.ex. /e/? Det är egentligen tämligen enkelt. Den ena vokalrealisationen är alltid lite annorlunda än den andra: av och till kan ett /e/ även låta som ett slags /i/ eller ett slags /ä/. Vi kan mäta de akustiska egenskaperna för varje realisation och sedan beräkna den variation som en talare har inom en viss vokal. Hos någon som uttalar sina vokaler omsorgsfullt kommer den här variationen att vara mindre än hos någon som inte gör det.

figur

/i/- och /e/-realisationer och gränsen mellan dem. Några realisationer ligger på fel sidan av gränsen och klassificeras som den andra vokalen.

Men för lyckad kommunikation är det inte så viktigt att man har så lite variation som möjligt inom sina vokaler, så länge vokalerna känns igen riktigt, alltså att /e/ känns igen som /e/ och inte som /i/ eller /ä/. Att det finns mycket variation inom en vokal betyder inte nödvändigtvis att denna vokal lätt kan blandas ihop med en annan vokal. Först när variationen blir så stor att lyssnare får problem att hålla isär vokalkategorierna uppstår det kommunikationsproblem. Med hjälp av en speciell statistisk metod (linjär diskriminantanalys, eller LDA) är det dock möjligt att beräkna hur bra vokalrealisationer kan tillordnas vokalerna. LDA:n drar en gräns mellan realisationer av olika vokaler. Några realisationer kommer emellertid att ligga på ’fel’ sidan av gränsen, d.v.s. de känns igen som en annan vokal. Det är denna metoden vi har baserat vår analys på.

Danska och svenska vokaler

Innan man kan beräkna hur bra vissa realisationer kan tillordnas vokalerna, måste man fastslå vilka dessa vokaler är. I svenskan förekommer det 22 vokaler i betonade stavelser (Engstrand 1990, Garlén 2003), men för många svenskar, särskilt dem som bor i Stockholmsregionen, finns det ingen skillnad mellan /e/-et i ’fett’ och /ä/-et i ’sätt’. Vi har valt att betrakta dessa vokaler som en vokal. På danska finns det ännu fler vokaler i betonade stavelser, 29 i allt (Grønnum 1998a och 1998b).

Materialet

Vi använde material som har utvecklats av forskningsgruppen MICReLa (Mutual Intelligibility of Closely Related Languages, Avdelning för Skandinaviska Språk vid universitetet i Groningen). Detta material bestod av danska och svenska kognatord, d.v.s. ord med samma härkomst, t.ex. sv. ’hjälp’ och dk. ’hjælp’, som uttalades av fyra danskar respektive svenskar. I dessa ord förekom 1.171 betonade vokalrealisationer, darav 555 i de danska orden och 614 i de svenska, och vi har mätt de akustiska egenskaperna av dessa vokalrealisationer. Varje vokalrealisation etiketterades som en av de 21 respektive 29 möjliga vokalerna med hjälp av fonetiska ordboksuppgifter (Garlén 2003 för svenskan och Becker-Christiansen 2001 för danskan).

Resultat

En linjär diskriminantanalys (LDA) utfördes med de 555 danska och de 614 svenska vokalerna. En diskriminantanalys försöker kategorisera alle tokens in en av de möjliga vokalkategorierna. LDA:n klassificerade 303 (54,59 %) av de danska vokalerna korrekt och 414 (67,43 %) av de svenska vokalerna. Det är en skillnad på 12,84 procentenheter. Även när det utfördes separata analyser för korta och långa vokaler så klassificerades det bara 333 (60,00 %) av de danska vokalerna korrekt, men 454 (73,94 %) av de svenska vokalerna. Det utgör en skillnad på 13,94 procentenheter. Båda dessa resultat är signifikanta på 0,001-nivån.

Slutsats

Resultaten tyder på att danska vokaler är svårare att klassificera än svenska vokaler. Danskar kan förstå varandra trots detta, men för svenskar som inte är vana vid en mindre tydlig skillnad mellan vokalerna skulle det kunna utgöra ett problem när de hör danska. Hur stor roll den faktorn verkligen spelar när det gäller den dansk-svenska talspråksförståelsen är dock inte tydligt än.

Kommentarer kan gärna skickas till Jan Vanhove. Dig som vill läsa mer om studien skickar vi gärna en mer detaljerad redogörelse av dess uppläggning och vidare resultat.

Referenser

Becker-Christiansen, C., utg. (2001), Politikens Nudansk Ordbog med etymologi, andra upplagan, Politikens Forlag, Köpenhamn.

Bø, I. (1978), Ungdom og naboland: en undersøkelse av skolens og fjernsynets betyding for nabospråkforståelsen, Rogalandsforskning, Stavanger.

Delsing, L.-O. & Lundin Åkesson, K. (2005), Håller språket ihop Norden? En forskningsrapport om ungdomars förståelse av danska, svenska och norska, Nordiska ministerrådet, Köpenhamn.

Engstrand, O. (1990), ’Illustrations of the IPA: Swedish’, Journal of the International Phonetic Association 20 (1), 42-44.

Garlén, C., utg. (2003), Svenska språknämndens uttalsordbok, Svenska språknämnden & Norstedts, Stockholm.

Grønnum, N. (1998a), Fonetik og fonologi. Almen og dansk, Akademisk Forlag, Köpenhamn.

Grønnum, N. (1998b), ’Illustrations of the IPA: Danish’, Journal of the International Phonetic Association 28, 99-105.

Haugen, E. (1966), ’Semicommunikation: the language gap in Scandinavia’, Sociological Inquiry 36 (2), 280-297.

Maurud, Ø. (1976), Nabospråksforståelse i Skandinavia: en undersøkelse om gjensidig forståelse av tale- og skriftspråk i Danmark, Norge og Sverige, Nordiska rådet, Stockholm.

Vanhove, J. (2010), Acoustic distinctiveness of Danish and Swedish vowels, outgiven MA-avhandling, Albert-Ludwigs-Universität Freiburg im Breisgau.

Jan Vanhove, Therese Leinonen, Vincent van Heuven och Charlotte Gooskens
Scandinavische Taal en Cultuur, Rijksuniversiteit Groningen, Nederland

Læs også:

  1. Kamelåså 2003: Nordmanden Atle Antonsen introducerer – på engelsk! – det indtil da ukendte danske ord "kamelåså" for verden Foranlediget af Martin Perssons kommentar til Dorthe Bleses og Hans Basbølls artikel...
  2. De arma goterna Wilhelm Marstrands store vægmaleri fra 1866 i Roskilde Domkirke: "Christian IV på "Trefoldigheden" i Søslaget på Kolberger-Heide" i 1644. Det var her "gotens [svenskernes) 'hjælm og hjerne brast'" og kongen...
  3. Runinskrifter som inte betyder någonting På Nationalmuseet i Köpenhamn förvaras den märkliga runstenen från Sørup på Fyn. Stenen är idag inte längre del av utställningen, men det beror knappast på publikens ointresse. Den tilldrog sig...
  4. Om gutniska och gotländska Gotlandsk er en svensk dialekt. Gutnisk er et eget nordisk sprog, som nuomdage kun tales af få mennesker på Fårö nord for Gotland og omkring Lau, hvor mærket er sat...
Tagget med: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 kommentarer

  1. Det virker troværdigt at danskere, hvis de er vant til at skelne mellem 29 vokaler, er i stand til at diskriminere mellem svenskernes bare 22, men at det ikke nødvendigvis gælder den anden vej.

    Jeg vil dog for det første sige at tallet 29 er stærkt overdrevet. Det er muligt at man akustiske kan isolere 29 vokalkvaliteter, men det er ikke ensbetydende med at danskere kan skelne imellem dem.

    Det er almindeligt at danskere ikke erkender nogen forskel på vokalen i fx ‘male’/'malle’ eller ‘ordne’/'ottende’, selvom vi kan konstatere det akustisk. Desuden er flere vokaler, ligesom på svensk, på vej ud af sproget. Hvis man fjerner dem fra svensk, bør man gøre det samme for dansk. I almindelig grov lydskrift kan man i dansk klare sig med helt ned til blot 13 vokalsymboler i betonet stavelse.

    For det andet vil jeg påstå at vokalidentifikation langtfra er den vigtigste faktor i sprogforståelsen:

    “Jag kan sagtans snakka mad bara an vakal ag stadag blava farstaat”

    I dansk spontantale flyder vokalerne rundt og er slet ikke klart adskilt fra hinanden. Det giver ikke forståelsesproblemer.

    Jeg synes der er en langt større pointe i at svensk udtale ligner dansk skriftsprog, mens dansk udtale overhovedet ikke ligner hverken svensk eller dansk skriftsprog.

    De mange vokaliserede konsonanter er vanskelige at genkende. I svensk ‘bara’ er der fx et udtalt /r/. Det kan vi danskere sagtens høre, og vi kan sagtens kæde det sammen med det ‘r’ der også er i dansk ortografi. I dansk ‘bare’ er der ikke noget /r/; det er bare [bɑː].
    Afstanden fra dansk udtale til svensk ortografi er langt støre end afstanden fra svensk udtale til dansk ortografi, og det er navnlig pga. konsonanterne.

  2. Jeg er enig med Ruben i at det i høj grad er vores “bløde” konsonanter, der gør det svært for svenskere at forstå os, mens vi godt kan forstå svensk, fordi svensk udtale minder om vores skriftsprog.

    Eksempel: bage [ˈb̥æːjə]. G’et bliver til et j som for svensktalende kan være svært at forbinde med k’et i “baka”, mens det for os ikke er svært at forbinde det svenske k med vores g.
    Det bliver kun værre af at mange mennesker udtaler j-lyden meget svagt eller slet ikke.

    Personligt har jeg været nødt til at lære mig at tale (finlands)svensk efter jeg flyttede til Finland, fordi ingen af mine svensksprogede forstod mig, når jeg talte dansk.

    Jeg vil vove den påstand at finlandssvensk for mange danskere er lettere at forstå end rigssvensk, og at det skyldes dels at de finlandssvenske vokalers kvalitet samt udtalen af tj- og sj-lydene ligger nærmere dansk udtale end den rigssvenske udtale gør.

  3. Hov jeg glemte vist ordet ‘venner’. Der skulle selvfølgelig have stået “fordi ingen af mine svensksprogede venner forstod mig.”

  4. Jag tror det finns en motsvarande assymetri mellan spanska och portugisiska (och var det inte Blandaren som skrev att “portugisiska är spanska på danska?). Varvid den kubanska spanskan väl får motsvara någon av de sluddrigare svenska dialekterna.

  5. @ Ruben
    ” … vokalidentifikation langtfra er den vigtigste faktor i sprogforståelsen:

    “Jag kan sagtans snakka mad bara an vakal ag stadag blava farstaat”

    Ja, sådan er det i skriftsproget, man kan endda fjerne vokalerne helt:
    “Jg kn sgtns snkk md br n vkl g stdg blv frstt”. Det er jo sådan vi gør med forkortelser.

    Men sådan er det kun i skriftsproget. I talesproget er det vel nærmest omvendt fordi vokalerne indeholder information om de omgivende konsonanter. Hvis du fx tager ordet ‘tak’ og klipper t’et og k’et (som udtales g) væk, er der stadig information tilbage i selve vokalen om de fjernede konsonanter.

  6. Ole, min pointe var at det ikke er vigtigt at kunne skelne mellem 29 vokalkvaliteter for at kunne forstå dansk.

    Man kan godt gøre sig forståeligt selvom man erstatter alle vokaler med én vokal, som man fx gør når man synger ‘tre små kinesere’. Selvfølgelig hjælper det med flere vokaler, men vi er ikke særlig omhyggelige med at udtale vores vokalkvaliteter klart adskilt fra hinanden i daglig tale, så en finmasket skelnen er næppe vigtig for forståelsen. Jeg vil tro at det er noget mere forstyrrende hvis man dropper alle intervokaliske konsonanter, hvilket mere svarer til det en svensker oplever når han hører dansk.

    Mht. at vokalerne bærer spor fra konsonanterne så har du helt ret, men mange af disse spor erkendes ikke umiddelbart af almindelige talere. De fleste vil nok mene at vi har samme vokal i ‘ride’, ‘rime’ og ‘stime’ på trods af at især [ʁ] og [ð] sætter tydelige spor på udtalen. Vi lytter efter fonemerne og ikke de mikrofonetiske variationer.

  7. Jeg er ganske enig i at en finmasket skelnen mellem vokalerne sjældent er vigtig for forståelsen. Forståelse udledes af konteksten før end af de enkelte fonemer.

    Derfor har jeg også mine tvivl om en diskriminantanalyse – som forfatterne har brugt – er den bedste måde at beskrive vokalvariation på, jeg ville fortrække at beskrive dem som mere eller mindre afvigende fra en prototype, frem for som en enten-eller-klassifikation. Men jeg har ikke læst selve undersøgelsen endnu.

    De ‘mikrofonetiske’ variationer spiller næppe den store rolle for forståelsen, men det gør de hvis man fx klipper i lyd som man gør når man laver radio. Dér kan man ikke fjerne en konsonant ved bare at klippe den væk, fordi der stadig er bevaret spor af den i selve vokalen.

    Så jeg synes det er tankevækkende at skriftsproget kan ‘undvære’ vokalerne – som fx arabisk der normalt ikke skriver de korte vokaler – mens lydsproget kan ‘undvære’ konsonanterne. Sådan da.

  8. Der var en venlig sjæl der gjorde mig opmærksom på denne stribe: http://politiken.dk/rocky/article880426.ece

    Og en anden der gjorde mig opmærksom på denne film: http://www.youtube.com/watch?v=ns8epn7IoVo

    De illustrerer begge meget fint og humoristisk pointerne i denne debat.

  9. Hehe. Og vitkor svensks læserkommentar til Rocky-striben er heller ikke dårlig:
    “haha, denna fungerar inte på danska eftersom ni pratar likadant ändå!”

    Så nu er vi vist ved at være tilbage ved Kamelåså, se http://sprogmuseet.dk/ord/kamelasa/:

  10. Att uttalet av vokaler gör danskan svår att förstå för svenskar är bregripligt, men ibland är uttalet av vissa konsonanter än mer obegripligt för svensken. T ex uttalas ju bokstaven “g” ofta stumt i många danska ord, exempelvis “og”, “Amager”, “Jörgen” osv. Om man som svensk inte vet hur ordet stavas kan det vara väldigt svårt att begripa ord med “stumma g”. Bokstaven “d” kanske också kan ställa till problem när det uttalas som “th” i engelskans “the”. Konsonanten “r” kan nog också försvåra förståelsen genom sitt djupa tungrotsuttal. Ord som kombinerar “svåra” konsonanter kanske blir extra svåra att begripa som t ex “rugbrød”.

    Jag har jobbat på SAS i ca 20 år och arbetat mycket med danskar och norrmän. Även om det ibland kunde bli lite problem med förståelsen, framför allt mellan svenskar och danskar, så pratade vi aldrig engelska med varandra. I stället hade man som “sassare” utvecklat något slags “sasspiranto”, dvs en lätt blandning av de skandinaviska språken. Danskar visste ofta vilka danska ord och uttryck som svenskar hade svårt med och svenskar kunde också undvika ord och uttryck som kunde vara svåra för danskar.

    Jag tycker många gånger att svenskar är “fega” och inte törs låta dansken prata danska utan man övergår till engelska istället. Till och med på SVT kan reportrar prata engelska med danska politiker vilket för mig känns väldigt nonchalant. De skandinaviska språken borde stärkas i alla skandinaviska länder för att öka förståelsen, samarbetet och kulturutbytet mellan länderna.

Skriv en kommentar